Utveckling kräver demokrati!
I den västerländska kulturen verkar vi vara överens om att demokrati och utveckling går hand i hand. Vi är t.o.m. så säkra på vår sak att vi i kontakter med andra kulturer och länder med en annan utvecklingsgrad, ställer krav på demokrati för att vi skall samarbeta med dem i utvecklingsfrågor.
Ordet demokrati används och överanvänds i debatten, ibland tycker man att ordet demokrati kan betyda vad som helst som man vill ha. Nyligen hävdade en insändarskribent i Vasabladet att det inte är demokrati när vissa hus i Vasa får byggas högre än andra!
Som jag ser det finns det två springande punkter i demokratin. För det första måste det finnas ett ”vi” för att man skall kunna använda begreppet. I en demokrati fattar VI beslut om VÅRA angelägenheter, att fatta beslut om andras angelägenheter är närmast motsatsen till demokrati. Detta betyder att det måste finnas ett ”vi”, en gemenskap av något slag. Den kan finnas på lokal, regional, nationell eller europeisk nivå, i nämnd viktighetsordning, men den måste finnas för att man skall kunna tala om demokrati.
För det andra tycker jag att man kunde sammanfatta demokratin i att majoriteten får de beslut som majoriteten vill. Men inte riktigt. Också minoriteter måste ha rättigheter och jämlikt bemötande inom gemenskapen i fråga.
Denna demokrati anser vi alltså är grunden för god utveckling.
Demokrati – uppåt- eller neråtperspektiv
Problemet är dock att beslutsfattare på alla nivåer ser olika på demokratin, beroende på om de tittar uppåt eller neråt. När vi tittar uppåt är vi alla goda demokrater. Nationellt tycker man ofta att EU blandar sig för mycket i våra angelägenheter. Regioner och kommuner tycker det samma om staten. Man kräver mera demokrati.
När samma människor tittar neråt tenderar det ofta, inte alltid tack och lov, att låta annorlunda. På EU-nivå tycker man att medlemsstaterna inte förstår att följa de goda riktlinjer som man stakar ut. Nationellt är det problem med att regionala beslutsfattare inte kan se helheten. Och regionala strateger beklagar sig över den bakåtsträvande inställningen på kommunalt håll, medan kommunerna beskyller lokala aktörer för byapolitik och inkompetens.
De som finns under en själv i hierarkin ”förstår inte”, ”ser inte helheten” och har inte kompetens. Dessa argument kan vara hur riktiga som helst, nu kräver man inte längre demokrati. Trots att vi alla är överens om att demokratin är nödvändig för utveckling.
Byn utvecklingens och demokratins bas
Inom landsbygdspolitiken har man länge konstaterat att den lägsta nivån för utveckling är byn, inte kommunen. Sanningen i påståendet växer med kommunstorleken.
Byn är också den ideala nivån för väl fungerande demokrati. Där kan folk diskutera utan mellanhänder i form av media eller strukturer. Mellanhänder i ekonomiska transaktioner medför alltid extra kostnader. Jag hävdar att mellanhänder inom beslutsfattande medför transaktionskostnader i form av minskad demokrati!
Byn är också tillräckligt liten för att en vanlig medborgare skall kunna överblicka den, se styrkor och svagheter och därför fatta goda beslut. Resultaten av beslut som ”vi” fattar i byn syns också ofta konkret i det dagliga livet. Man behöver inte göra teoretiska utvärderingar.
När man på det här viset betraktar utvecklingsprocesser i en by så är det också lätt att förstå varför demokrati är så bra för utveckling. Om byn ges möjligheter att själv bestämma om sin framtid så inspireras de till aktivitet, ibland t.o.m. stordåd.
För att utvecklingsarbetet – och demokratin – skall fungera bra, krävs det strukturer som reglerar verksamheten. Byaföreningarna utgör oftast de här strukturerna. Också inom dem krävs att demokratin fungerar, alla måste få vara med. Om demokratin inom en by inte fungerar så fungerar inte utvecklingsarbetet heller. Det leder till en självreglering.
Problemet är att byaföreningarna inte har någon annan status än en karateförening eller en frimärksklubb, d.v.s. de betraktas ofta som vilken frivillig förening som helst. Resurseringen är därefter. När det gäller att formell påverkan är det riktigt bedrövligt. En sammanhållen byagemenskap har samma status som en enskild individ.
Byns, den lokala gemenskapens, svaga ställning är en av akilleshälarna i landsbygdsutvecklingen och demokratin. En förändring i attityd och praxis skulle göra mycket. Men för att skapa ett bestående och täckande system behövs också politiska åtgärder, strukturer och redskap som befriar och sporrar byns allt för ofta slumrande resurser.
Peter Backa
Landsbygdsutvecklare
Svenska studiecentralen