Trevligt, men inte för mina skattepengar
I januari kunde man läsa hårda fakta om museerna i vårt land på kultursidorna i Helsingin Sanomat. ”I Finland finns tiotals museer som stöds med skattemedel och som nästan ingen besöker”, konstaterades det redan i rubriken. I artikeln hade man sammanställt de museer som är mest anspråkslösa i fråga om besökarantalet samt räknat ut hur mycket offentligt stöd museerna hade fått per besökare. Siffrorna förmedlade ingen särskilt smickrande bild av den samhälleliga verkningsfullheten hos museiväsendet i vårt land.
På den senaste tiden har museidiskussionen varit flerstämmig och mångfasetterad också i övrigt. Som en följd av kommunsammanslagningarna befinner sig museerna i en utmanande situation, då antalet museiobjekt och museisamlingar ökar, medan det utvidgade ansvaret inte återspeglas i resurserna. Samtidigt utreder man på annat håll den unika möjligheten att placera en filial till en världsberömd konstmuseistiftelse i Helsingfors. Kulturtjänstemännen har bitvis glatts över, bitvis bekymrats av diskussionen. Den aktiva diskussionen har dock berättat att museerna, dessa bevarare av vårt gemensamma kulturarv, spelar roll.
Vissa anser att det redan finns tillräckligt med museer i vårt land, en del att det till och med finns onödiga sådana. Museerna uppskattas vara över tusen till antalet. Cirka 160 av dessa är professionella museer. Resten, dvs. merparten, är museer som upprätthålls av föreningar, stiftelser, kommuner och privatpersoner, till största delen museer som drivs med frivilliga krafter och rätt anspråkslösa resurser. Det första man kommer att tänka på är kanske olika hembygds- och gårdsmuseer, objekt som presenterar föremåls- och byggnadskulturen i agrarsamhället. Ja, precis de som påstås vara likadana allihop. Om man tittar närmare på den här delen av museerna visar det sig att deras samlingar, verksamhetsformer och betydelse för både dem som upprätthåller museerna och de samhällen som omger dem är mycket varierande.
Det finns väl inte särskilt många som har något negativt att säga om museiverksamheten som sådan. Museerna är, åtminstone i festtal, fina och viktiga. De bevarar vårt gemensamma förgångna för forskning, undervisning och informationsförmedling. Största delen av våra museer är öppna för alla och tillgängliga för många slags publiker och kunder. Till buds står unika upplevelser på konstmuseer, i museikvarter, bland natursamlingar eller exempelvis på ett museum för utombordsmotorer eller kaffekoppar.
Museerna är en del av vårt gemensamma minne. Genom att sammanställa samlingar strukturerar vi världen omkring oss och vår egen plats i den. Museernas och samlingarnas rikedom och mångsidighet kastar ljus över vårt gemensamma förgångna ur olika perspektiv. Precis som man inom familjekretsen kommer ihåg det man har upplevt tillsammans: en minns vem som sa vad, en annan vad alla hade på sig och för en tredje var maten det mest oförglömliga. Då man minns saker tillsammans får erfarenheterna och upplevelserna nya nyanser och skiftningar, som var och en tolkar individuellt.
Det stora antalet museer i vårt land är både en nationell kuriositet och en utmaning: små resurser fördelas över stora grupper av aktörer. Den lösning som erbjuds är sammanslagningar, centraliseringar och omvärderingar. Då två kriskommuner slås samman bildas inte en livskraftig ny kommun. Då museer som redan länge har lidit av kronisk resursbrist slås samman uppstår inte ett turismobjekt med stor dragkraft eller ett nytt kulturarvscenter. Det är ett museum som inte har ändamålsenliga utrymmen för sina samlingar, tillräckliga personalresurser eller möjligheter att utveckla sin verksamhet. Så då verksamheten utvärderas utifrån antalet besökare, placerar museet sig kanske inte riktigt i främsta linjen. Är det då onödigt?
Det arbete som museerna utför består även av annat än utställningarnas publikmässiga framgångar eller nederlag. Det består även av annat än fastighetsutgifter och statliga eller kommunala understöd i förhållande till antalet besökare. Museernas samlings- och utställningsverksamhet förutsätter mycket arbete, specialkompetens och engagemang. Samlingarna berättar om talkoarbete, forskning, kulturintresse och ibland även mänskliga tragedier. Ett museum lagrar och bevarar samt vidareförmedlar dessa historier genom sin verksamhet.
Museerna berättar om människor och för människor, nu, för hundra år sedan och om hundra år. En del av museerna för en aktiv dialog med det omgivande samhället. Andra museer berättar en historia om ett objekt som det omgivande samhället har glömt.
På ett museum kan man komma till insikt, glädjas, överraskas, bli förbryllad och ibland även irriteras. Museibesökaren funderar på varför man sparar sådant här och varför han eller hon inte förstår det. På ett museum står vi ansikte mot ansikte mot vad det egentligen innebär att vara människa. Kan det vara möjligt att vi är annat än ständigt växande utgiftsposter inom hälsovården, tickande pensionsbomber och stressknippen som jagar bonus på stormarknaden?
Riktigt fina grejer. Jaså, det kostar? Nej tack.
Marianne Koski
Koordinator, FM
Under år 2011 kartlägger skribenten tillsammans med två projektforskare de lokala museernas, hembygdsmuseernas och specialmuseernas situation, samlingar och byggnader, och hon tror att varje museum har betydelse.