Mot en metropolstat?
När jag inledde arbetet inom överregionala kulturnätverk år 2007 fann jag mig i en situation där man var i full färd med att förnya hela det finländska regionutvecklingsprogrammet. I arbets- och näringsminister Mauri Pekkarinens snabba organisation samordnade man både gamla och nya utvecklingsapparater för att framkalla ett nytt kohesions- och konkurrenskraftsprogram. Jag fick följa med detta arkbyggande från början och blev till slut koordinator för kulturnätverket som snickrats inom programmet.
Synd bara att man glömde begreppet kultur i allt stök. I stället fick vi termen kreativa branscher, som innefattar inte bara de traditionella kulturbranscherna utan också verksamhetsområden med tydliga anknytningar till traditionell industri samt branscher som har märkbar kommersiell volym. Samtidigt, på grund av sviktningen i den globala ekonomin, blev just konkurrenskraft huvudtemat i regionutvecklingsdiskursen. Kohesion, ett fackord som troligen ansågs vara för svårt, packades undan i väntan på bättre tider. För regionernas del betydde det här att identifiering av nationella starka sidor, lansering av kompetenscentra och skapande av olika innovationsomgivningar blev det senaste nya inom strategiarbetet. Utvecklingsförloppet höll på att få de hotfulla drag av ett nytt regionalpolitiskt tankesätt som är bekant från forskning i statsförändring – metropolstatens frammarsch.
Att förstå den finländska kreativa potentialen
Men låt oss glömma konspirationsteorierna och återvända till kreativiteten och den lilla roll som undertecknad har i dess nationella utveckling. De prominenta forskarna i statsförändring har gjort ytterligare en viktig iakttagelse, nämligen att man i regionutvecklingsdiskursen ofta presenterar kreativitetens kultur som en egenskap hos just metropolliknande omgivningar. För mig kommer det inte som någon överraskning, eftersom framgångshistorier från Silicon Valley till Boulder som har benchmarkats i världen ständigt underblåser idealet om hur produktiva starkt interaktiva kreativitetssamhällen är (Pekka Himanens fantasi om Tusby träsk inte att förglömma). Men i dessa samtal glömmer man ofta att grundstenarna i sådana lyckoland är kulturell mångfald och tolerans.
Med tanke på detta kan man fråga: hur nära är man i dagens Finland eller i huvudstadsregionen att dessa värderingar ska omsättas i praktiken? Och visst är det en oroväckande tanke, om man enögt började tillämpa koncentrationstänkandet också i utvecklingen av de finländska kreativa branscherna.
Som en rasande tjur tänker jag även i framtiden hävda att kreativitet och framgångshistorier har en tendens att dyka upp i osannolika, absurda och oplanerade sammanhang. Utan statistikuppgifter är jag övertygad om att en stat av Finlands storlek inte bör glömma en decentraliserad utvecklingsmodell för att nå succé i den globala konkurrensen. Det betyder att man måste ta i beaktande framgångspotentialen hos såväl små stadscentrum och landbygdsregioner som kompetenscentrum skapade under statlig styrning.
Jag tror starkt på den finländska kreativitetens särart som omfattar såväl aha-upplevelser i små avlägsna verkstäder och innovationer skapade med ren sisu i vildmarken som teamupptäckter i ett businessorienterat ubiksamhälle. Likaså tror jag på uppkomsten av mångkulturella gemenskaper som berikas av varandra utanför de egentliga kärnområdena. Annars skulle Finland, med bara ett enda klenvuxet metropolområde, inte ha mycket att ge bland de 78 motsvarande centren i OECD-länderna. Med sitt metropolprat kan Finland, som enligt tysk statistik bara har storstäder, göra sig till åtlöje inför resten av världen. Riksdagsvalet om några månader ger en fräsch möjlighet att se över regionalpolitiken. Själv hoppas jag hitta en kandidat som med hjälp av något annat än skrämselscenarier kan förklara varför vi borde ge upp en balanserad regionutveckling.
Antti Huntus
koordinator/ Nätverket för kreativa branscher