Eija Leppäjärvi: Vad kan vi längre lita på?
I dagens samhälle lever familjer och generationer åtskiljda från varandra. Tidigare bodde t.o.m. flera generationer tillsammans men i dag känner vi inte ens våra grannar. Tidigare fostrades barnen av hela byn men i dag går man inte ens till grannen utan att anmäla om det i förväg. Är du bekymrad över om allting står rätt till hos grannen är du nyfiken.
Farfar Tauno och mormor Elma är i dag ensamma. De har med stigande ålder och tilltagande skröplighet fått allt svårare att klara av vardagens sysslor, och hjälpen är i dag mer avlägsen än någonsin. Kommunernas krisartade ekonomi har gjort att servicen i glesbygden har flyttats, först in till centralorterna och nu t.o.m. ännu längre bort.
Vardagslivet har blivit svårt. Vem hjälper Tauno med veden, och Elma med att sopa trappan?
Finns det längre en gemenskap – och har den ens ett hjärta?
Utanför tätorterna tvingas byborna i allt högre grad att ta saken i egna händer. En del av de s.k. myndighetsåliggandena sköts med frivilliga krafter eftersom man föredrar att göra saker själva. Anhöriga och släktingar sköter sådant som de egentligen enligt lag inte är förpliktigade att göra.
Men… kan vi egentligen när det kommer till kritan lita på denna gemenskapens kraft? Då det gått så långt att man behöver en orsak för att titta in hos grannen, blir moraliskt tvivelaktigt att sitta vid fönstret och följa med livet utanför, och då inte ens postutbäraren längre märker att det inte finns några fotspår på gården, ja då är grannhjälpen ett minne blott och otryggheten i byarna ett faktum.
Detta är en sorglig utveckling eftersom vi i framtiden behöver fler som kan ta ansvar, och inte färre. Den frivilliga verksamheten är ett utmärkt komplement inom tjänsteproduktionen, men den är också mycket sårbar. Plötsligt en dag står vi inför situationen att den som huggit ved åt Tauno inte längre har lust, eller att den som hjälpt Elma med att sopa trappan själv behöver hjälp. Vad gör vi då?
Valfriheten är mest fraser
När man talar om service för äldre talar man ofta om valfrihet, regional rättvisa och rätten till en god ålderdom. Men i glesbygden och utbyarna, långt ifrån tätorterna, är människorna i en situation där myndigheterna ger med ena handen och tar med den andra.
Valfrihet i glesbygden innebär att man kan välja om man vill tillbringa sina sista levnadsår i tätorten, antingen i ett servicehus eller ett äldreboende. Valfrihet och regional jämlikhet gäller inte dem som bor utanför tätorten. Det förefaller som om lagar och förordningar stiftas enbart för dem som bor i kommun- och stadscentra. Men lagen garanterar faktiskt alla rätten till en god ålderdom.
”En sådan finne har alltid en vän,
han är aldrig ensam och också vännen är en finne.
Ingenting skiljer en finne från en annan finne,
ingenting utom döden och polisen”
Men en travesti på dikten av Jorma Etto (här i svensk översättning; ö.a.) kunde man säga att alla finländare inte längre har en vän. Också Tauno och Elma är ensamma, och det finns inte längre någon som besöker byn, inte ens på tjänstens vägnar. Döden kommer visserligen fortfarande, men man kan inte vara så säker när det gäller polisen.
Eija Leppäjärvi
projektchef
Kompetenscentret inom socialsektorn i Norra Finland